Katarina Jonsson

Ke$ha – Take It Off

Ha massa tankar idag. Det är bara att erkänna. Jag är grymt osäker på nästan allting nu. Det enda jag står fast vid är mitt val av yrke, undersköterska (kommer i min blogg kalla det för USKA)  Annars är jag osäker på allting. Jag menar hur ser jag ut? Sen undra jag varför min kille inte vill ha sex med mej? Hade jag varit han hade jag inte velat ha det med mej. Så att nån ens kan gilla en är fan magiskt. Jag ha slutat ens gilla mitt ansikte, hade lovat att jag alltid skulle va stolt över den delen av kroppen. Men nej, ha börjat få rynkor av alla tårar, huden se aldrig skinande ut. Ha ont i munnen av hål i tänderna som jag aldrig kommer ha råd att återgärda. Ögonen ha tappat sin glöd. Allt i mitt försök att vara en bättre jag.


Se ni där finns minst 20 kilo överflöd ben mage o armar...:(

Att jag ställer för höga krav på mig själv känner jag till. Ha gjort sen högstadiet och aldrig riktigt kunna lägga av. Var jakt då att vara likabra som Theresa o Annica (två genin på två olika vis) och sen när det inte gick tävlade jag med Elinor och Joakim. Den sista  tro jag att jag klådde men han hade som jag en tävlingsanda som dog i slutet. Men han är också den jag står närmst. Lika barn leka bäst?

Sen ha det fortsatt, tävlade mot Anna men främst Nettan i gymnasiet, sen var jag utfryst så pass mkt sen tvåan så jag funderade att inte gå på min student. Funderade på att stanna hemma. Ingen hade nog egentligen inte märkt om jag inte dykt upp. Förrän en vecka innan då Anna sökte kontakt. Tack gumman! Du fick mig att orka stiga upp den 7 juni 2006. Haha det är länge sen nu, men ändå en av de bästa dagarna i mitt liv! Och Anna var en stor del av det hela. Kanske aldrig tackat dig?

Sen dess ha jag fortsatt tävlat mot mig själv. Nån annan lika förvirrad som jag har inte funnits. Jag ha tävlat med vänner, om deras positioner i livet. Ha de vatt sambo ha jag velat ha detsamma. Ha de börjat tänka barn ha jag velat detsamma. Varför inte bara vara jag? Varför duger inte det jag gör med mitt liv?

Adam Lambert – If I Had You

Sen jag snubblade (bokstavligen) över chansen att jobba med tanter o gubbar (SOL:EN) så har jag börjat se en ände på mitt förvirrade jag. Aldrig hade jag väl trott att torka rumpa o ge medicin var mitt kall i livet? Jag trodde det var nåt större. Men vad är större än detta egentligen? Vad är vettigare än att ta hand om våra gamla o göra dem sällskap så de inte glöms bort? Ja det är rätt stort. Jag lär aldrig bli berömd, tjäna stora pengar eller ha råd med en audi A6 men jag kan också säga att jag förbättrar världen. (vilket inte politik eller mode/media gör)

Jag kommer få ta lån för att ha råd o ta mitt körkort som jag planerar att påbörja hösten 2011. Jag gör det för min skull. Ingen annans. Så varför ska jag då himla med att jag kommer ta lån. Lån på 20.000:- kommer jag ta o köra som sjutton för köra kan jag, måste bara bevisa det. Och efter det är jag också med 90% säkert garanterad en tjänst inom poolen.Eller kan flytta på mig.

För jag ser en framtid i Kalmar/Nybro/Emmaboda. Jobba inom vården gärna inom lagen om särskilt stöd (LSS:EN) alltså psyk eller handikapp. Men äldre skulle fungera också tills vidare vill bara inte fastna där. Ultimata målet är att bli SSK (sjuksköterska)


Man måste kunna driva med de stackarna i vår värld. Här är jag om jag varit en av dem:P

Nu ska jag försöka avrunda detta med att en sista sak som alltid kommer göra mej osäker så är det kärleken, vem kan med handen på hjärtat säga att man litar på den 100%? Lika mycket som den bygger upp människan förstör den också. Så många som liksom inte orkat mer bara för att den där skiten inte vill gå i lås. För det gör den sällan. Går i lås alltså. Fungerar som man vill. Man tror man vet och så kommer ytterligare en besvikelse. Så fort man börjat lägga sitt liv o sina känslor i en annan människas liv så sviker denna. Eller hur? Precis som det vill vi inte ha, när det är det vi jagar hela livet! Vi vill gärna kunna lägga oss själva till nån men vi kan inte ta emot. Vad är det det?

Min kärlek heter som bekant Andreas sen snart tre månader tillbaka. Det mest seriösa jag haft sen 2008. Är villig o säga att jag älskar killen. Han har allt det där. Men då kommer osäkerheten! Varför? Jag vill inte att den kommer när jag funnit honom som jag letat efter. Och han kom som ett brev på posten. Lagom till att jag fått reda på vilket jobb jag vill ha i mitt liv, ja då hade jag trist en lördag o tänkte att jag kunde träffa yngligen (han var 19 ju!)  På den vägen är det. skiter i om folk ha saker att säga om ålderskillnaden. Jag säger bara: FU. För han är den jag vill dela allt med.

Ändå vågar inte jag ge mig själv till honom. Hoppas tiden rer ut det problemet kanske?
Kanske ska jag börja leva efter vad som sker i mitt liv. Många av mina vänner är ändå singlar. Så jag menar jag kunde varit där med. När ska jag inse att den jag är kan duga? Att vad jag gör i livet, lite sent må så va (men ha lärde mig simma när jag var 14), att det kommer ta mig till det där Svensson livet med två barn o en härlig andreas (förhoppningsvis) vid min sida som make och äkta hälft. Vägen man går dit är bara väldigt individuell...

Dilba – I'm Sorry