Katarina Jonsson

Du var min från den där kalla höstdagen vi hämtade dej nån gång i november december för 8 år sen. Du var min där du satt mellan mina ben på golvet i bilen. Gläfsandes. Som alltid.
Du och jag hade ett band ingen av de andra i klanen jonsson kan förstå. Visst må du ha varit småkylig och lynnig, men hej det är jag också om jag inte behandlas väl.
Och du behandlades som en matta av alla förutom av mig. De andra såg inte ditt vackra inre. Hur vacker du var när du studsade med dina 60 kg upp o ner, upp o ner tills dregglet for runt rummet.  Älskade dig då samba, hur dum du än må ha varit när du fick dina ideer för dej. Men ingen är heller perfekt.

Jag minns och kommer alltid minnas när du legat bredvid mig här inne o lyssnat på när jag gråtit. När jag fått skäll o stryk för alla pojkar jag mött. Dumma pojkar måste du tycka. Varför ens pröva liksom? Ja du samba inga svar har jag på det.
Där du är idag slipper du knölar i magen, du slipper öron som rinner, nosen som kliar och alla fel du hade. Du var egentligen aldrig riktigt frisk min älskling. Jag önskar jag bara kunde acceptera att det var för ditt bättre.
Men vem är jag nu, du ha vatt en del av mig sen jag var 15. Mina svåraste år ha jag utkämpat genom att ta med dej upp i skogen o skrika rakt ut när pappa varit asig.
Inte en gång vek du från min sida. Alltid lika glad att få följa med. Alltid lika trött. Alltid lika seg. Men glad. Glad glad glad. Och trött. Så var ditt liv, du ville vara oss tillags så du log när du innerst inne kämpade mot nåt som vi inte kunde se eller kunde förstå.

Älskar dej från den dag jag såg in i dina svarta mörka ögon till idag när jag sa farväl och föralltid framöver. Du var min bästa vän.
Hoppas verkligen du ha det bättre där du är nu, för jag mår skit utan dej. Det ska vara Katta och Samba vi var ett radarpar.

Alltid din matte och kommer och möter dig när min tid på jorden är slut. Evig kärlek är du värld min sötis.


sista bilden tagen på henne vid liv...