Har du nånsin?
Har du nånsin suttit med lite magont för en fråga du nyss ställde som du inte är hundra på att du egentligen vill ha svar på? För skulle svaret vara ärligt eller det du misstänker så vet du att din värld vänds upp och ner? Ha du nånsin frågat nåt för att sen ångra dig och när du få svaret bryta ihop inombords, men le på utsidan?
Jag gjorde precis detta. Varför? För jag antagligen inte är starkaste lysande stjärnan på himlen. Undrar bara hur vanligt det är, för jag gör det rätt ofta. Just nu typ, innan dess i lördags till Andreas, innan dess till mamma och så vidare. Varför gör jag så? Alltså lovar jag gillar inte svaren om dem är av den hemska sorten, jag mår så illa av dem ibland att jag skulle bara vilja lägga mig under närmsta tåg. Ändå så fortsätter jag. För när svaren blir vad jag vill höra så är jag så lycklig att inget på en stund kan få ner mig på jorden. Kanske är det därför? Som en dålig drog, ena sekunden kan man bli hög, nästa så låg att man inte ser nåra vettiga utvägar.
Ställde en sådan fråga ikväll, till en av mina bästa vänner. Men jag är inte säker på att jag vill ha svaret. Men samtidigt så vill jag veta. Åh! Ångest. Som tur är har hon inte svarat. Eller som otur är? För nu bygger jag upp egna tankar om vad svaret kan vara. Men om det är vad jag tänker så kommer det vända upp o ner på hela min tillvaro, hela mitt liv och döda rätt mycket som jag gillar just nu. Var så säker. Men samtidigt, jag kan inget stoppa inget hindra bara försvinna.
Usch alltså det snöade och låg 1,5 cm på MARKEN när vi nådde Valdermarsvik igår på hemvägen. Alltså det snöade så mkt att man inte så vägen. Den 3 maj. Ja det är ju verkligen det man vill åka igenom då? Tror inte det, jag började nästan gråta. Ja han med förresten. Haha peppade ingen av oss. Men när vi väl nådde Kalmar så var det sol i den vackra staden. Hemma bäst borta värst. Eller?
Dålig bild men tagen i farten från bilen... USCH!
Jag gjorde precis detta. Varför? För jag antagligen inte är starkaste lysande stjärnan på himlen. Undrar bara hur vanligt det är, för jag gör det rätt ofta. Just nu typ, innan dess i lördags till Andreas, innan dess till mamma och så vidare. Varför gör jag så? Alltså lovar jag gillar inte svaren om dem är av den hemska sorten, jag mår så illa av dem ibland att jag skulle bara vilja lägga mig under närmsta tåg. Ändå så fortsätter jag. För när svaren blir vad jag vill höra så är jag så lycklig att inget på en stund kan få ner mig på jorden. Kanske är det därför? Som en dålig drog, ena sekunden kan man bli hög, nästa så låg att man inte ser nåra vettiga utvägar.
Ställde en sådan fråga ikväll, till en av mina bästa vänner. Men jag är inte säker på att jag vill ha svaret. Men samtidigt så vill jag veta. Åh! Ångest. Som tur är har hon inte svarat. Eller som otur är? För nu bygger jag upp egna tankar om vad svaret kan vara. Men om det är vad jag tänker så kommer det vända upp o ner på hela min tillvaro, hela mitt liv och döda rätt mycket som jag gillar just nu. Var så säker. Men samtidigt, jag kan inget stoppa inget hindra bara försvinna.
Usch alltså det snöade och låg 1,5 cm på MARKEN när vi nådde Valdermarsvik igår på hemvägen. Alltså det snöade så mkt att man inte så vägen. Den 3 maj. Ja det är ju verkligen det man vill åka igenom då? Tror inte det, jag började nästan gråta. Ja han med förresten. Haha peppade ingen av oss. Men när vi väl nådde Kalmar så var det sol i den vackra staden. Hemma bäst borta värst. Eller?
Dålig bild men tagen i farten från bilen... USCH!
Kommentarer
Trackback
