Om sanningen verkligen ska fram...
Så ha jag vatt i Nybro ett tag nu, det var bio igår (älskling bjöd mig, super8) Filmen var faktiskt kanon. Hoppade till flera gånger och blev överraskad. Tänker INTE berätta nånting typ ifall det är nån som planerat att gå och se filmen i fråga. Om inte, gör det, bästa jag sett på bra länge. Och tro mig det blir mycket film med min lilla filmnörd till pojkvän, och då få man se både crap (i min mening) och bra filmer. Dessutom ha han och jag väldigt olika smak på filmgener och vad som gör en bra film (han kommer med mer nördfakta än jag gör, för jag bryr mig ärligt inte) men Super8 gillade vi båda två. Kanske ett gott eller dåligt tecken? Ta det som ni vill;)
Nog om filmen, vi ha gjort annat med, grillat, sett film, shoppat. Och bråkat. OJ vad vi ha bråkat dessa dagar, jag har gråtit han ha gråtit, tror att vi snart samlat ihop till en ny Linnéasjö här i Nybro. Och nej, jag vet INTE varför vi bråkar, hade jag vetat det hade jag väl löst det, eller åtminstone försökt? Igår tror jag allt kändes hopplöst för oss båda bara, som om det inte gick att rädda. Det är liksom inte så att jag vill ha en pojkvän bara för att få höra vad som är fel med mig. Jag vet jag inte är perfekt. Jag vet det VERKLIGEN! Men tro det eller ej, men det är inte Andreas heller, fast jag säkert skrivit det här ett otal antal gånger. Klart jag på ett sätt tycker han är perfekt, han är min kille och han valde ju mig!
Vad tror ni? Tror ni att det är nån snart 1 års kris vi går igenom? För det vanliga babblet om passion och bla bla bla köper jag inte, för jag tror inte man måste vara på varandra som två häftplåster för att relationen ska fungera, tror snarare det är bra att den inte baseras på sex. Och jag ha alltid skyddat mig och Andreas med att vi ha inte en överdrivet sexuell relation, utan vi bygger den på djupare ting. Men senaste tiden ha jag själv börjat ifrågasätta vad jag menar med det. Och vad är dessa ting för nåt?
Som ni märker, varit en omtumlande tid här i Hanemåla. Men ändå vill jag INTE åka hem. Och jag läängtar tills jag sitter på en buss hit igen för att se hans nuna. Jag älskar honom. Även om vi båda två sårar varandra, men kärlek är inte alltid en tur på rosa moln.
Rekommenderas får KKKK av fem möjliga;)
Nog om filmen, vi ha gjort annat med, grillat, sett film, shoppat. Och bråkat. OJ vad vi ha bråkat dessa dagar, jag har gråtit han ha gråtit, tror att vi snart samlat ihop till en ny Linnéasjö här i Nybro. Och nej, jag vet INTE varför vi bråkar, hade jag vetat det hade jag väl löst det, eller åtminstone försökt? Igår tror jag allt kändes hopplöst för oss båda bara, som om det inte gick att rädda. Det är liksom inte så att jag vill ha en pojkvän bara för att få höra vad som är fel med mig. Jag vet jag inte är perfekt. Jag vet det VERKLIGEN! Men tro det eller ej, men det är inte Andreas heller, fast jag säkert skrivit det här ett otal antal gånger. Klart jag på ett sätt tycker han är perfekt, han är min kille och han valde ju mig!
Vad tror ni? Tror ni att det är nån snart 1 års kris vi går igenom? För det vanliga babblet om passion och bla bla bla köper jag inte, för jag tror inte man måste vara på varandra som två häftplåster för att relationen ska fungera, tror snarare det är bra att den inte baseras på sex. Och jag ha alltid skyddat mig och Andreas med att vi ha inte en överdrivet sexuell relation, utan vi bygger den på djupare ting. Men senaste tiden ha jag själv börjat ifrågasätta vad jag menar med det. Och vad är dessa ting för nåt?
Som ni märker, varit en omtumlande tid här i Hanemåla. Men ändå vill jag INTE åka hem. Och jag läängtar tills jag sitter på en buss hit igen för att se hans nuna. Jag älskar honom. Även om vi båda två sårar varandra, men kärlek är inte alltid en tur på rosa moln.
Rekommenderas får KKKK av fem möjliga;)
Kommentarer
Trackback
